All-Unique

23 augusti 2009 14:13

Det är kul att du skriver så..... för jag råkar ha ett förhållande med en kille som är 25 år yngre. Ingen dans på rosor, men fantastiskt spännande. Att han dessutom kommer från en annan kultur och land, berikar relationen än mer. Det är mitt val och är oerhört komplicerat. Har inte vågat gå ut till hela vänkretsen, arbetet och barnen med det ännu. Fast gör det nog snart.
Vårt förhållande började med sex, men gled vidare in i en förälskelse och därefter kärlek. Fler än en gång har jag försökt "släppa" honom, så han kan skaffa sig en yngre tjej, men han har kommit tillbaks ändå. Nu har vi hållit ihop i snart 2 år, vilket i min värld är ett etablerat förhållande.
Lyssnar gärna på andras kommentarer....

Marketta

23 augusti 2009 18:04

Är nog lite gammalmodig, skulle inte kunna tänka mig att vara med en yngre kille. Maken är faktiskt hela 9 månader äldre än jag *S*. Det får jag höra med jämna mellanrum att jag är en barnrumpa.

Kramizzar
Marketta

Anna

23 augusti 2009 22:31

Min kille är yngre och jag har inga problem med det.Det kanske omgivingen har, jag vet inte.Jag älskar honom och han mig,det räcker för mig.Snart gifter vi oss

Loreal

20 oktober 2009 13:42

Jag är 35 år gammal och har träffat mitt liv kärlek. Han är 21 år. Jag har de senaste åren, efter att ha varit med om att i princip hela min bekantskapskrets fått barn och stadgat sig, börjat släppa på de krav jag har haft på män och letat efter en stabilare relation. Tyvärr har de försök till stabilitet med jämnåriga och urtrista män bara slutata i kaos. I somras träffade jag HONOM. Det började som en sommarromans och vi trodde båda att det skulle sluta precis där. Tills vi insåg att vi är helt perfekta för varandra. Vi pratar öppet om allt, förstår varandra som om vi delade samma själ, älskar varandra oändligt, skrattar, skapar, är tysta tillsammans och inspirerar varandra till så mycket. Allting har varit som en saga fram tills för några dagar sen då han förde diskussionen om barn på tal. Jag har inte nämnt något om barn, förutom något precis i början om att jag trots allt vill ha barn i mitt liv. Helt plötsligt slår han bakut och säger sig inte vilja ha barn någonsin. Han får panik. Han tror inte han kan ge mig vad jag vill ha. Här är det stora problemet med åldersskillnaden. Allt är perfekt förutomk en spekultiv diskussion om framtiden där han någonstans vet att om vi ska skaffa barn ihop så kommer han vara en ung pappa, även om vi väntar en 6 år till. Han har lämnat mig och flytt för att få iordning på tankarna, panikkänslorna och känslorna. Och själv är jag lämnad ensam, sårad och förvirrad. Om jag inte vill ha barn nu och har hittat en person som jag inte ens vågat drömma om fanns, ska det då spela någon roll? Det finns inget svar i det jag skrivit ovan om åldersskillnad men ville dela med mig av någonting som hänger över mig som ett mörkt moln just nu.